Min bild av Sverige år 2050.


Webbtidningen Smedjan gav fem skribenter fria händer att teckna sin bild av hur Sverige ter sig år 2050. Jag är inte en av dem, men jag tycker att det är en intressant idé, så jag vill också teckna min bild av hur Sverige ter sig år 2050.

År 2050 har det gått 30 år sedan några skribenter fick i uppdrag att teckna sin bild av hur Sverige ter sig år 2050. Det var dystra framtidsutsikter de hade. Det hade varit krig, Sverige var avskaffat och våld och diktatur var vardagsmat kan man sammanfatta deras bild av Sverige 2050 på ett ungefär.

Jag har en mer positiv vision av hur det är år 2050 och vägen dit. Man kan delvis förstå deras dystopier i slutet av 2019. Sverigedemokraterna går framåt i opinionsmätningarna, skjutningar och våld i förorterna rapporteras det om i nyheterna var och varannan dag och klimatet är på väg att gå åt pipsvängen. 30 år är ändå rätt lång tid, det är en generation. På den tiden hinner många nya möjligheter utvecklas och förverkligas.

Sverige år 2050: Tryggheten är för alla.

Sverige är fortfarande en av de bättre länderna i världen när det gäller trygghet, välstånd och jämlikhet. Även om många andra länder också har utvecklats positivt de senaste 30 åren så är vi i Sverige bland de som rankas högst i de flesta undersökningar, liksom det var för 30 år sedan.

Även om det bland ”sverigevännerna” gjordes allt för att svärta ner bilden av Sverige, vi var på väg mot katastrof, kollaps och sammanbrott enligt dem. Så rankades Sverige som det mest ansedda landet i internationella undersökningar.

Visserligen fanns det problem, oro och växande klyftor i Sverige år 2019, men att gå så långt som till katastrof var en stark överdrift. Det var den nyliberala politiken som hade förts under många år, främst under alliansens tid i regeringen mellan 2006 och 2014, som hade nedrustat välfärden och skapat klyftor. De Socialdemokratisk ledda regeringarna från 2014 var svaga minoritetsregeringar och kunde inte göra några större förbättringar.

Den nyliberala politiken med skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar som alliansen genomförde bäddade för Sverigedemokraternas framgångar i opinionen. De försämringar och klyftor som många upplevde skylldes på invandrarna och kostnaderna för dem.  Visserligen tog vi emot många flyktingar speciellt under 2015, men det var inte mer än den andel av flyktingar som fanns i världen som motsvarar vår andel av världens befolkning. Det talades om flyktingkris, då menade de att Sverige var i kris på grund av flyktingarna, inte att flyktingarna var i kris och behövde hjälp. Kostnaden för att hjälpa flyktingar var ändå ganska låg jämfört med de skattesänkningar och skattesmitningar som gjordes under samma tid. Dessutom ger inflyttade människor relativt snabbt ett tillskott i ekonomin. Efter 6- 7 år är många av dem etablerade på arbetsmarknaden. För en nyfödd svensk tar det minst 20 år att bli etablerad på arbetsmarknaden.

Den taktik som övriga partier försökte med för att förhindra att det Sverigedemokratiska partiet, med nazistiska rötter skulle få inflytande misslyckades. De försökte först att tiga ihjäl partiet, det lyckades inte, för att de blev då en ännu argare grupp som kände sig mobbade av den ”Politiskt Korrekta” eliten och fick fler anhängare. Sedan försökte partier som Moderaterna och Kristdemokraterna öppna dörren, prata med dem och anpassa politiken efter dom, det gick inte heller, varför rösta på M och Kd om det var SD som hade rätt?

Det rätta sättet att bemöta partier som SD som är rädd för främlingar, invandrare, muslimer, hbtq-personer, feminister, vargar, nutiden, framtiden och massmedia, speciellt P3 är att ta diskussionen med dem. SD ville tillbaka till hur de trodde att det var förr, på den gamla goda tiden, när det var folkhem och kyrkan stod mitt i byn. Det hade nog blivit lite fel när de tittat i backspegeln, det var inte högern som stod för folkhemmet genom skattesänkningar, det var Socialdemokraterna med högre skatter.  I den kristendom som kyrkan står för är ett grundläggande budskap att man ska hjälpa och älska sina nästa, inte att man ska slänga ut de som flyr och behöver hjälp och skydd. Det där med klimatet, det får andra sköta, någon annan stans i andra länder tyckte SD.

När vanliga människor och politiker väl tog debatten med dem och avslöjade deras okunskap, ogenomtänkta politik och falska löften, så splittrades partiet och försvann i historien. Under tiden som vi i Sverige diskuterade hur vi skulle förhålla sig till det bruna SD svepte en grön våg fram på flera håll i Europa. Partier engagerade i miljö- och klimatfrågor slog rekord – och internationella medier pekade på en ”Greta Thunberg-effekt”. Trots att Greta Thunberg var en svensk klimataktivist, var det i andra länder som de gröna partierna fick stora framgångar, inte i Sverige.

Under 20-talet växte den gröna rörelsen också i Sverige. Många i Sverige är försiktiga och vill inte sticka ut och tycka och tänka på något annat sätt än alla andra. Men, när väl tillräckligt många har insett hur det är så vänder det och alla tycker att det är självklart. Den gröna omställning som krävdes för att få till ett klimatsmart, fossilfritt och hållbart samhälle var inte så lätt. Många politiker och ekonomer var fast övertygade om att det måste vara tillväxt i ekonomin för att inte samhället skulle krackelera. Det var bra med tillväxt när samhället byggdes upp, utan tillväxt och industrialismens genombrott hade alla länder varit u-länder, med utbredd fattigdom, låg medelålder, hög spädbarnsdödlighet och andra hemskheter. Men, att under 2020 - talet fortsätta med samma typ av tillväxt och med politiska beslut främja den var en farlig väg. Dels för att automatiska maskiner, datorer och robotar gjorde att ekonomisk tillväxt inte längre kunde räknas på samma sätt längre, dels för att vi hade nu uppnått en så hög materiell mognad så att vi inte behövde mer tillväxt.

Det blev också en ny grön våg liknande den gröna våg som var på 70-talet, med unga människor som flyttade ut från de stora städerna. Nu var det medvetna människor som tog arbetet med sig i sina uppkopplade datorer. De ville ut från stadens jäkt, stress och dyra bostäder och flytta till en landsbygd med livskvalité och natur.

Den alternativa kultur som 70-talets gröna vågare experimenterade med som yoga, meditation och massage och kallades flummigt då, hade på 20.talet blivit rumsrent och en del av många människors vardag. De försök med solenergi och vindkraftverk som gjordes på 70-talet var på 20-talet fullt utvecklade och lönsamma. Den sexuella revolution som de unga på 60- och 70 -talet gjorde fick bakslag med AIDS på 80-talet och följdes på många sätt av en nymoralistisk våg. Den kom tillbaka på 20-talet på ett mer ansvarsfullt sätt som var till glädje både för kvinnor och män och även för de barn som kan bli följden av sexuellt umgänge.

Den blandning som blir följden av att människor från olika religioner, kulturer och regioner möts ger möjligheter till en blomstring av kulturen. Det kan också i en värld av rädsla ge upphov till motsättningar. Många politiska krafter på högerkanten i Sverige och andra länder växte sig stora under 2010-talet på grund av rädsla för främlingar och växande klyftor i nyliberalismens spår. På 20- talet och framåt har vi mer och mer förstått att vi har bara en jord och att vi måste samarbeta över hela jorden för att skapa en hållbar, miljövänlig och klimatsmart värld. Nu 2050 har vi kommit långt på den vägen och vi i Sverige har på många sätt varit föregångare i den omställningen  


Planera för kommande generationer.

När jag var med i CUF i slutet på 70-talet och början på 80-talet så var vi för nolltillväxt och mot kärnkraft. Sedan tror jag luften gick ur Centerpartiet på något sätt efter folkomröstningen. De mest gröna gick över till Miljöpartiet och kvar blev allmänt borgerliga liberala. Sedan tog nyliberala krafter över och tillväxtkritiken försvann. Jag gick aldrig med i Centerpartiet för att jag tyckte att de hade gått för långt åt höger.

Det är synd att de nyliberala har så stort inflytande på Centerpartiets politik. Centerpartiet har förankring på landsbygden och skulle kunna ha en landsbygds och naturvänlig politik om de släppte låsningen till tillväxten. De borde med sin anknytning till jordbruket förstå att ingenting växer hur länge som helst. Sådd, tillväxt och skörd har sin tid. På våren förbereds jorden och man sår sedan är det tillväxt på sommaren och på hösten mognar det och det är dags för skörd.

Det var bra med tillväxt när samhället byggdes upp och jag håller med om att utan tillväxt och industrialismens genombrott hade alla länder fortfarande varit u-länder, med utbredd fattigdom, låg medelålder, hög spädbarnsdödlighet och andra hemskheter. Men, att nu i vår tid fortsätta med samma typ av tillväxt och med politiska beslut främja den är en farlig väg. Dels för att automatiska maskiner, datorer och robotar gör att ekonomisk tillväxt inte längre kan räknas på samma sätt längre, dels för att vi har nu uppnått en så hög materiell mognad så att vi inte behöver mer tillväxt. Att ändå fortsätta med att på alla sätt försöka få till tillväxt är lika dumt som att låta bli att skörda på hösten för att man vill att det ska växa mer. Då riskerar hela skörden att ruttna bort och vi slänger all den framgång vi har haft överbord.

Det vi behöver nu är inte grön tillväxt, det vi behöver är att ta tillvara all den kunskap vi har för att skapa en värld, där vi kan fördela, återanvända och bevara det vi har utan att förbruka, förstöra och tömma ut de resurser som finns i naturen. Vi måste planera för att kommande generationer också ska få möjligheter att leva, så, odla och skörda.


RSS 2.0