Nya tider?
Nu har tidningen ”Nya Tider” gjort ett reportage om Delsbostämman och folkmusik igen. De har återigen misslyckats att få med en av fanbärarna, när de visar bilder på tåget upp till Forngården. Jag tror att det är ett medvetet val av bildvinkel för att förstärka deras föreställning om kultur, svenskt och musik.
Fanbärare 2014
Jag missade också att få med alla fanbärarna på bild i år, men jag fick med den ena i alla fall.
I fjol fick jag med alla fyra.
Jag gillar att vara med på stämmorna och lyssna på musiken, se på de som dansar och träffa människor som jag inte träffar annars. Jag tycker också om att fotografera alla glada, spelande och dansande människor, många av dem har vackra folkdräkter.
Det jag tycker mest om är den spontana spel och dansglädjen som de som dansar och spelar, visar upp. Jag kan varken spela eller dansa, men det smittar av sig ändå på något sätt. Jag tror att det är det som är så bra med folkmusiken, att folk kan vara med och dansa och spela själva, det är glädjen och lusten som gör kulturen levande, inte att ängsligt följa gamla traditioner och kulturella mönster.
Tidningen Nya Tiders syn på kultur och folkmusik präglas av rädsla för det nya. Skillnaden mellan nationalister, rasister, kulturkonservativa å ena sidan och de som verkligen skapar en levande kultur är att de konservativa nationalisterna är så rädd för att förlora något av det gamla att de inte vågar släppa in något nytt.
Deras bild av den ”gamla goda” tiden är en idylliserad bild av en förgången värld som inte stämmer med verkligheten. Jag tror att människor som inte känner sig trygga med sig själv och är rädd för främlingar, nya tankar, kulturer och livsglädje, vill skydda sig mot allt som de inte är vana vid genom att klamra sig fast vid gamla fördomar och föreställningar om hur allting ska vara.
Det är en paradox att tidningen kallas ”Nya Tider”, de vill inte ha nya tider, de vill tillbaks till en idylliserad tid som inte ens fanns då.
Kommentarer
Trackback
