Är lösningen en stor superkommun?
Utredarna föreslår att staten kan ta över berörda kommuners långfristiga skulder till bank- och kreditinstitut, samt pensionsförpliktelser. Det är bra, men det finns ingen anledning att det ska villkoras med kommunsammanslagningar.
Det är ett växande anspråk på service och välfärd som belastar kommunerna, men det löses lättast med en decentraliserad organisation med närhet mellan de som behöver servicen, de som utför den och de som beslutar om den. Det gör det möjligt att mer flexibla lokalanpassade lösningar med personkännedom kan ordnas.
Att slå ihop två kommuner med gles befolkning gör inte att det blir mindre gles befolkning, tvärtom det riskerar att det blir centralisering och närheten till skola och samhällsservice blir ännu sämre. Sammanslagningar skadar den lokala demokratin och försämrar levnadsvillkoren i de glesare delarna av kommunerna.
Det är möjligt att Sven-Erik Lindestam drömmer om Hälsingland som en enda storkommun, som han ska vara kommunalråd över då, kanske han drömmer om, för mig är det mer en mardröm än en dröm.
Demokratin är definitivt i fara om man skapar större kommuner. Jag upplever Hudiksvalls kommun som för stor, många gånger, som det är nu. Man vaskar inte fram de vassaste förtroendevalda i landskapet med större kommuner, möjligtvis de mest karriärsugna. En anledning till bristen på förtroendevalda i dagens kommuner är att det blir för tungrott att sätta sig in i och försöka läsa in sig i frågor som man inte har en aning om för att man inte har den lokala kännedomen. Om man ska få engagerade politiker och en engagerad befolkning måste politikerna och befolkning känna varandra, det går inte om det blir för stora kommuner. Min erfarenhet är att det är i mindre enheter man kan få till ett folkligt och demokratiskt engagemang. Lokalt engagemang för lokala frågor ska inte föraktas och kallas ”bytänkande”, däremot kan man kalla centralt placerade politikers vilja att bara satsa på centralorten ett slags ”bytänkande” eller snarare ”stadstänkande”.
